Ett annorlunda inlägg

Denna gången kommer det inte att handla om varken mode eller inspiration, utan om ett betydligt tyngre ämne – den vacklande svenska vården.

Jag är som en del av er redan vet, sjukskriven på grund av en incident för nästan exakt en månad sedan på akutmottagningen i Malmö.

Jag kom in för njurstensanfall på kvällen den 31 maj, blir fullpumpad med smärtstillande, får en reaktion, går in i kramp, får andningsstillestånd. Ingen kommer när Joe (min fd sambo) skriker efter hjälp, han rusar ut och hämtar folk, då trillar jag av britsen, slår i vänstra sidan av ansiktet med en fraktur i ögonhålan som följd. Till slut rusar sköterskorna in och påbörjar hjärtkompression med mig liggande på golvet. Jag blir även defibillerad.

I fyra dagar efteråt låg jag inlagd under övervakning. ”Övervakning” – ni vet det där som OM den hade funnits till att börja med, hade vi sluppit hela traumat …

Jag är fortfarande, en månad efter, inte återställd fysiskt, och framför allt inte psykiskt, vi går både Joe och jag till en kurator för att bearbeta chocken vi utsattes för.

Man har hela tiden sagt åt mig att inte oroa mig för mina tänder, vilket inte övertygat mig, och de senaste två veckorna har jag legat i för att få en remiss till tandspecialist, då mina hörntänder är ömma och jag fortfarande inte har full känsel i vänster överkäke.

I veckan fick jag så ett brev från läkaren att hon skickar en remiss till sjukhustandvården men jag får stå för kostnaderna själv, eftersom det inte finns någon fraktur i käken?!

Nähä, och är det den enda skadan som kan ske då?! Nervskada, rotskada, hört tals om det eller?! Tänder ingår visst inte i sjukvårdsförsäkringen lär argumentet vara.

Samtidigt ska jag behöva bevittna den politiska debatten, där politikerna hoppar krumsprång i sina försök att överträffa varandra i snällhet, och erbjuda även illegalt varande människor i en kommun, samma vård som medborgarna?! Det är ett hån! (Se Socialstyrelsen)

Samma vård?! Ja, fast med den skillnaden att kommunens egna medborgare måste betala för den själv förstås. Som jag nu. Efter en incident som hände under tiden jag skulle varit i Region Skånes uppsikt och vård. Jag kunde dött. MEN BETALA MIN EGEN JÄVLA TANDUNDERSÖKNING, DET SKA JAG FANIMIG!! JAG KOKAR ÖVER!!

Det går kalla kårar längs ryggraden när jag tänker på vad som kunnat ske om jag kommit in ensam … Ingen hade upptäckt mig förrän efter tjugo minuter då sköterskan skulle kommit för att kontrollera om den sista smärtlindringen tagit. Då hade jag förmodligen redan varit död.

Jag har nu gjort alla nödvändiga anmälningar till både IVO och LÖF och hoppas på ett under. Jag inte bara gör en anmälan för min egen skull, utan även för min sambo, som tvingades stå och se på hur jag var död i tre minuter och då han trodde att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till honom. Hans trauma är minst lika stort som mitt eget, då jag har en minneslucka på ca ett dygn.

Vi lider bägge två av utmattningssyndromet ”fatigue”, vilket drabbar traumapatienter och ibland även deras anhöriga. Jag börjar få min ”fighting spirit” och orken tillbaka, men de första veckorna efter incidenten, kunde jag bara göra en sak per dag. Anmäla till F-kassan, sedan var jag helt slut, en dag. Anmäla till försäkringsbolaget (som inte hjälper till ett jota), sedan var jag helt slut av det, tog en dag. Skriva ihop hela redogörelsen för händelseförloppet tog mig tre fulla dagar att slutföra.

Och även fortfarande, en månad efter händelsen, kan tröttheten drabba mig som ett slag i huvudet och jag kan inte bara slå bort den och säga ”Skärp mig!” utan måste vila oavsett var jag är eller vad jag gör.

Även smärtan bär jag fortfarande med mig. Från hjärtkompressionen är min bröstkorg och rygg helt mörbultade och först nu, börjar jag så smått kunna vända mig när jag ligger ner. De första drygt två veckorna efteråt, måste jag ha hjälp att komma ur sängen. Fick lära mig att det tar mellan tre till sex månader för vävnaden att läka ända ner på fibernivå. Hepp!

Hur sätter man värdet på ett liv? Hur skalar man ett lidande?

När jag råkade höra konversationen mellan en läkare och en sköterska via en avlagd telefon, då läkaren med arrogans i rösten säger: ”-Jamen det var ju aldrig hjärtstopp!”, och jag bara ville skrika i luren tillbaka: ”-Förringa inte min mardröm! Bara för att inte ni kan förklara vad som hände betyder inte det att inte jag var nära DÖDEN! Under ER vård!”

För honom var mitt hjärta reducerat till funktion. En muskel. Varken mer eller mindre. En muskel som antingen arbetar eller ej. För mig är det mitt liv.

Mitt liv är de som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Mitt liv är också de som hatat mig. Mitt liv är lyckan jag upplevt och smärtan med den. Det är alla de otaliga små liv jag räddat. Det är alla mina misslyckanden och framgångar. Det är varje vackert ting jag skapat med mina händer. Det är allt stöd jag givit åt andra och själv fått. Det är alla de fantastiska platser på jorden jag haft förmånen att se. Det är förmågan jag välsignats med att älska träd. Det är mina ögon – den ständiga källan till att se skönheten. Ska du sitta där och reducera allt detta till en muskel?

I vetskap om hur ”det fungerar”, har jag inga större förhoppningar om att något gott ska komma ur detta för min och vår del, men jag gör ändå ett försök genom anmälningarna, och hoppas nu att både IVO och LÖF kan se det fullkomligt onödiga lidande som åstadkommits genom vårdens bristande rutiner och övervakning.

Jag tycker att mitt liv är oersättligt. Hur högt värderar de det? Ett liv nästan ändat …

öga 02jun1öga02jun2öga1

 

 

 

 

 

 

 

 

0 comments on “Ett annorlunda inläggAdd yours →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *